monikam

är tillbaka igen

som livet
så flyger jag förbi.
så flyger du förbi.
mig.
osedd.
jag är osynlig.
du ler.
bländar mig.
jag faller.
långt
långt.
vaknar upp.
blöder
ser mig om.
mörkret har fallit.
ser din siluett.
du går din väg.
du vänder dig inte om.

se mig

känner mig som en klappstol, tas fram när den behövs, om den ens behövs.
känner mig som en papperskorg, full med skräp.
känner mig som ett träd om vintern, naken och blottad.
känner mig som som som som, vet inte ens om jag känner längre, för jag tror jag har glömt hur det känns att älska, älskas. glömt hur det känns att känna.
vet bara hur det känns när det rinner tårar ner för min kind, men jag vet inte om det är för att jag fått något i ögat.
känner mig som hon, hon den där på andra sidan vägen, hon som ingen ser på eller ens besvärar sig att spotta på.

tillbaka i sundsvall och min lilla 22a.
känns skönt att få vara här dock mindre roligt med en c-uppsats, men men det löser sig!

hur kommer det sig att man samlar på sig så mkt skit, det är helt sanslöt. men det värsta är att jag inte vågar kasta något.
sen har vi alla de saker som man fått från sina ex, det vet man inte vad man ska göra med heller, men det är väl bara att packa ner i en låda och gå ner till källaren med det.

och kläder, små, stora, fula, slitna, vad gör man med det?
de små tänker jag att nä men det kan jag få på mig när jag börjar gå ner i vikt, de stora funkar att sova i, de fula kan bli fint och de slitna är minnen.

inser att man är i den åldern då man flyttar runt och har sitt liv i lådor.
det finns alltså lådor i min källare i mina föräldrars källare som innehåller mitt liv. trots det är jag nöjd med mitt liv.

mitt liv i lådor.

Ulrika & Per

de finaste vännerna

så satt man där igen
så satt man där igen på den plats jag inte trodde fanns.
så satt man där igen med klumpen i magen den rispande känslan.
så satt man där igen med ett pussel omöjlig att lägga.
så satt man där igen i hörnet i mitt rum, med endast ljuset från gatan som lättar upp.
så satt man där igen undrandes vad som egentligen är rätt och fel.
så satt man där igen på nåt sätt hamnar jag alltid på samma plats om och om igen.

ligger på golvet med utsträckta armar, tittar rakt upp mot taket, låter tårarna falla längst med kinden, ler, njuter, jag känner, det är , mänskligt, det är skönt.

sigur ros smeker min kropp.
kan jag få ligga kvar?

---

har börjat skriva en bok, en sån som man läser!
kombinerad fotobok och poesi, det går bra!
om natten är jag som effektivast.



så här ser jag ut när jag förvandlas till författare.

vem är du?

jag trode jag hade skaffat mig en sköld som skulle skydda mig från allt ont, men ack så fel jag hade.

det här funkar inte längre, en känsla av obehag och förvirring.

mina sårskorpor har nötts bort för tredje gången.

jag är ingenting

och

du

absolut ingenting.

vill låta såren få en hård skorpa, bygga upp min sköld och kasta mig ut i världen utan en känsla av obehag och förvirring,
utan dig.

Gick hem med ett leende på läpparna,
det var ett tag sen.

jag skulle lätt ha suttit kvar i köket och tittat ut genom köksfönstret och bländats av kvällssolen, hört klockan på köksväggen ticka och svepts med av melodierna från musiken som kom från dina högtalare.

tystnaden var var inte pinsam,
det var ett tag sen.

vi åt lemon curd på skorpor och drack kaffe i ett kök som lystes upp av solen, solen som titta in och gav värme, och klockan på köksväggen tickade.


skulle inte haft något emot att bara sitta i din soffa och tittat ut på dina tomatplanter, med dig sittandes mittemot, en tystnad och bara svepts med i melodierna från musiken som kom från dina högtalare.

en blick, ett leende, en vänskap,
det var ett tag sen.

kan man få leva kvar i denna känsla, inte bli störd, leva i en bubbla som inte någon sticker hål i, kan jag få vara kvar här ett tag, fast känslorna inte är besvarade, kan man få leva kvar i ett rus, precis som i unga dar?

låt mig få

 

 

jag åkte till dalsland, var borta i några dagar och så.

jag åkte bil

och du?