tillbaka

är tillbaka igen
för ord
är allt jag har kvar
ord som smeker mig till sömn
tankar som skär långt in
saknaden av inget

20 nov 2020





Har en ny blogg
Här


du


står still, rör mig ingen vart.
blind, det är mörkt.

 

äsch, vem försöker jag lura egntligen?

fan jag har gjort det igen.

fan fan fan

 

har låtit mig känna som jag gör.mina känslor för dig.


som livet


som livet
så flyger jag förbi.
så flyger du förbi.
mig.
osedd.
jag är osynlig.
du ler.
bländar mig.
jag faller.
långt
långt.
vaknar upp.
blöder
ser mig om.
mörkret har fallit.
ser din siluett.
du går din väg.
du vänder dig inte om.

se mig









klappstol

känner mig som en klappstol, tas fram när den behövs, om den ens behövs.
känner mig som en papperskorg, full med skräp.
känner mig som ett träd om vintern, naken och blottad.
känner mig som som som som, vet inte ens om jag känner längre, för jag tror jag har glömt hur det känns att älska, älskas. glömt hur det känns att känna.
vet bara hur det känns när det rinner tårar ner för min kind, men jag vet inte om det är för att jag fått något i ögat.
känner mig som hon, hon den där på andra sidan vägen, hon som ingen ser på eller ens besvärar sig att spotta på.

hon är jag.




mitt liv i lådor.

tillbaka i sundsvall och min lilla 22a.
känns skönt att få vara här dock mindre roligt med en c-uppsats, men men det löser sig!

hur kommer det sig att man samlar på sig så mkt skit, det är helt sanslöt. men det värsta är att jag inte vågar kasta något.
sen har vi alla de saker som man fått från sina ex, det vet man inte vad man ska göra med heller, men det är väl bara att packa ner i en låda och gå ner till källaren med det.

och kläder, små, stora, fula, slitna, vad gör man med det?
de små tänker jag att nä men det kan jag få på mig när jag börjar gå ner i vikt, de stora funkar att sova i, de fula kan bli fint och de slitna är minnen.

inser att man är i den åldern då man flyttar runt och har sitt liv i lådor.
det finns alltså lådor i min källare i mina föräldrars källare som innehåller mitt liv. trots det är jag nöjd med mitt liv.

mitt liv i lådor.




så satt man där igen

så satt man där igen
så satt man där igen på den plats jag inte trodde fanns.
så satt man där igen med klumpen i magen den rispande känslan.
så satt man där igen med ett pussel omöjlig att lägga.
så satt man där igen i hörnet i mitt rum, med endast ljuset från gatan som lättar upp.
så satt man där igen undrandes vad som egentligen är rätt och fel.
så satt man där igen på nåt sätt hamnar jag alltid på samma plats om och om igen.





vägatlas

ligger på golvet med utsträckta armar, tittar rakt upp mot taket, låter tårarna falla längst med kinden, ler, njuter, jag känner, det är , mänskligt, det är skönt.

sigur ros smeker min kropp.
kan jag få ligga kvar?




har börjat skriva en bok, en sån som man läser!
kombinerad fotobok och poesi, det går bra!
om natten är jag som effektivast.



så här ser jag ut när jag förvandlas till författare.

vem är du?


ingenting


jag trode jag hade skaffat mig en sköld som skulle skydda mig från allt ont, men ack så fel jag hade.

det här funkar inte längre, en känsla av obehag och förvirring.

mina sårskorpor har nötts bort för tredje gången.

jag är ingenting

och

du

absolut ingenting.

vill låta såren få en hård skorpa, bygga upp min sköld och kasta mig ut i världen utan en känsla av obehag och förvirring,
utan dig.


you




jaha, så det är så här det är att vara tillbaka på ruta ett?

fuck you

en känsla som inte är klok


biter mig hårt i läppen för att inte le, biter mig väldigt hårt, men min lycka är starkare, min skrattmuskel vinner kampen och jag småler. känns inte klokt att gå i skogen och le, ett snett leende, eftersom jag försöker vinna kampen mot lyckan och biter mig hårt, hårt i läppen, för att inte le



ibland

ibland känns det som att det bara är jag som känner,

rispar?

sandpapper?

ibland känns det som att det bara är jag som är grå,

sten?

klump?

ibland känns det som att det bara är jag som vill,

fly?

smekas?

ibland är det som att det bara är jag som inte hörs,

blick?

mörker?

...

ibland






det var ett tag sen


Gick hem med ett leende på läpparna,
det var ett tag sen.

jag skulle lätt ha suttit kvar i köket och tittat ut genom köksfönstret och bländats av kvällssolen, hört klockan på köksväggen ticka och svepts med av melodierna från musiken som kom från dina högtalare.

tystnaden var var inte pinsam,
det var ett tag sen.

vi åt lemon curd på skorpor och drack kaffe i ett kök som lystes upp av solen, solen som titta in och gav värme, och klockan på köksväggen tickade.


skulle inte haft något emot att bara sitta i din soffa och tittat ut på dina tomatplanter, med dig sittandes mittemot, en tystnad och bara svepts med i melodierna från musiken som kom från dina högtalare.

en blick, ett leende, en vänskap,
det var ett tag sen.

kan man få leva kvar i denna känsla, inte bli störd, leva i en bubbla som inte någon sticker hål i, kan jag få vara kvar här ett tag, fast känslorna inte är besvarade, kan man få leva kvar i ett rus, precis som i unga dar?

låt mig få



svart

Äsch, jag har inget att skriva längre, eller så har jag slutat tänka, eller kan det tillochmed vara så att jag är trött och less?
jag må ha slutat tänka men inte känna.

eller har jag helt tappat känseln?

För det gör inte ont längre när du nyper mig, eller ler mot mig.
Är jag stark nu må tro?
Konstigt för jag orkar inte ens lyfta min egen kropp när jag drömmer, eller plocka upp fjädern på marken.





ekar

din röst ekar ännu i mitt huvud,
dina andetag känns fortfarande mot min nacke,
dina händer har lämnat avtryck på min nakna hy,
dina läppar känns ännu mot mina
din blick finns där även om jag blundar.

ta mig till en plats där kärlek finns
lyft mig upp bland molnen
ta min hand och led mig in till drömmarna
där inget annat finns än du och jag

men så ser jag dig på gatan och mina drömmar slås tills pillror mot den kalla marken.
du fick mig så hög, du fick mig varm, du fick mig le, du fick mig tro, du fick mig känna
nu är allt borta
och inte ens ett hej jag får.

leendet har kallnat
läpparna narriga
och din blick livlös.




borde

borde, borde, borde verkligen bara låta allt gå.
slut älta, tänka och undra.
undra hur det hade varit med din hand om slutandes min.

borde, borde, borde verkligen se framåt.
njuta av det liv jag har, de vänner som finns vid min sida.
ändå ser jag bakåt och önska du var här.

borde, borde, borde verkligen slå ut mina vingar.
sväva över världen som den kvinna jag är.
varken se bakåt framåt.
sluta undra, tänkom, varför.

borde släppa taget om mig själv






tenta

har tenta imorgon.
vet inte riktigt hur jag känner inför att skriva den. men det ska nog gå bra!
ska nog slappa lite nu innan sömnen.

försvinn

spel, allt var ett jävla spel.
som att trycka på knappen, se marken öppna sig och se hur gubben faller ner,
och där förbli i mörkret.
utan röst utan värme ligger han kvar på rygg ser upp mot himlen
fingrarna bort domnade, hjärtat slår inte längre och tårarna rinner ner längst kinden,
läpparna små ler, men egentligen är det stela.
spel, allt var ett jävla spel.

önska jag aldrig sagt hej, aldrig kramat dig, aldrig sett dig.
minns än hur dina läppar smaka, hur dina händer kändes mot min kalla kind och din blick trängde in i mig.
spel, allt var ett jävla spel.

försvinn



fy

usch och fy.

första

1:a Advent.
pepparkaka
lussebulle
glögg
snö


Tidigare inlägg
RSS 2.0