monikam

ligger på golvet med utsträckta armar, tittar rakt upp mot taket, låter tårarna falla längst med kinden, ler, njuter, jag känner, det är , mänskligt, det är skönt.

sigur ros smeker min kropp.
kan jag få ligga kvar?

---

har börjat skriva en bok, en sån som man läser!
kombinerad fotobok och poesi, det går bra!
om natten är jag som effektivast.



så här ser jag ut när jag förvandlas till författare.

vem är du?

jag trode jag hade skaffat mig en sköld som skulle skydda mig från allt ont, men ack så fel jag hade.

det här funkar inte längre, en känsla av obehag och förvirring.

mina sårskorpor har nötts bort för tredje gången.

jag är ingenting

och

du

absolut ingenting.

vill låta såren få en hård skorpa, bygga upp min sköld och kasta mig ut i världen utan en känsla av obehag och förvirring,
utan dig.

Gick hem med ett leende på läpparna,
det var ett tag sen.

jag skulle lätt ha suttit kvar i köket och tittat ut genom köksfönstret och bländats av kvällssolen, hört klockan på köksväggen ticka och svepts med av melodierna från musiken som kom från dina högtalare.

tystnaden var var inte pinsam,
det var ett tag sen.

vi åt lemon curd på skorpor och drack kaffe i ett kök som lystes upp av solen, solen som titta in och gav värme, och klockan på köksväggen tickade.


skulle inte haft något emot att bara sitta i din soffa och tittat ut på dina tomatplanter, med dig sittandes mittemot, en tystnad och bara svepts med i melodierna från musiken som kom från dina högtalare.

en blick, ett leende, en vänskap,
det var ett tag sen.

kan man få leva kvar i denna känsla, inte bli störd, leva i en bubbla som inte någon sticker hål i, kan jag få vara kvar här ett tag, fast känslorna inte är besvarade, kan man få leva kvar i ett rus, precis som i unga dar?

låt mig få