monikam

ny början, snart slut.
på torsdag packar jag ihop mina saker och åker söder ut, mot skåne.
praktiken väntar, jag är nervös och vill helst inte synas.
vad händer om allt går snett, om jag inte klara av det? tänk om det är för mycket press och jag går in i väggen?
tänk om jag tvingas skriva artiklar?
men på något sätt känns det skönt att få åka ner, slippa sundsvall ett tag och slippa se dig. slippa behöva anstränga mig från att le.

Efter praktiken blir det B-uppsats. Jag har ångest inför det, vem ska jag skriva med? alla har redan parat ihop sig. jag känner mig utanför. visst jag har väner i sundsvall, men inte på samma sätt. ingen att prata med ingen att berätta om hur jag mår. alla har hittat varandra. och jag går som en skugga över alla.  jag är monika, men bara monika. ingens monika.
kanske därför jag gråter i min ensamhet, kanske därför jag tar åt mig personligen av allt alla säger.

hatar att behöva göra saker i grupp, för det är då jag ser, det är då det blir verkligehet, att jag egentligen bara är helt jävla ensam.