monikam

det vikigaste är att man erkänner för sig själv vad problemet är. jag lyckades dölja det under ett halv år, tills idag då jag insåg att jag egentligen inte är redo för att lämna allt bakom  mig och absolut inte min medicin. det är helg nu, jag ska ligga i min säng varje dag och se på film och försöka förstå vad som händer i mig, med mig just nu. jag måste ta mig ur det här, det funkar inte längre, jag förstör relationer, förlorar vänner och mig själv.
kan inte gräva mer i denna grop, dagas att börja fylla den ned lycka och tillit, med kärlek till mig själv, och vara rädd om det jag har.
men orkar jag?

tack